Mångsysslare Lindgren

Anna-Stina Lindgren växte upp i det lilla samhället Lögås på fastlandet, med tre halvsyskon och sin mor

Som 21-åring gifte hon sig med den 13 år äldre skräddarsonen Karl-Erik, som hon också skulle få de tre barnen Christer, Olle och Kerstin med. Anna-Stina och Karl-Erik flyttade till det som senare kallats Lindgrens hus i Krögen.

Hon jobbade dels i Lindgrens mjölkaffär i början av 50-talet, men även på familjens företag Lindgrens Taxi. Där började hon med att ta emot samtal, men under 60-talet tog hon körkort för att själv börja köra taxi. Hon var alltid på språng och körde olika bilar, vilket gjorde att hon alltid tvingades ha sitt körkort på sig. Lösningen blev att stoppa det i behån.

Utöver jobbet, älskade Anna-Stina att laga mat och baka. Pannbiffar, pannkakor, tårtor och limpor skapades i hennes kök, till omgivningens stora glädje. Att kombinera matlagningen med körningar var knepigt, men det gick. Ofta förberedde hon maten, tog en körning och åkte därefter tillbaka hem för att sätta på potatisen. Det gick dock inte varje gång: Många är de degar som vällt ut över Anna-Stinas köksbänk när hon inte hunnit tillbaka i tid.

Anna-Stina älskade att köra bil, och fort gick det också. En gång körde hon en man med hjärtinfarkt till sjukhuset i Uddevalla. I mycket hög hastighet körde hon om en bil – utan att reflektera över att det var en polisbil. De följde efter hela vägen till akuten för att ställa henne till svars, men när det framkom att mannen dött om hon inte kört så fort gick hon fri.

Anna-Stina körde taxi ända fram tills taxirörelsen såldes 1978, och avslutade sin karriär innan pension som lantbrevbärare. En fartfylld och färgstark kvinna, alltid på väg. Vi älskar precis som Anna-Stina full fart och att ge vår omgivning smakfulla upplevelser. Körkortet behåller vi dock i plånboken.

Ossian hade sedan barnsben en stark kärlek till havet

Det var också därför han begav sig till sjöss, och slutligen flyttade till Chile i slutet av 1800-talet, där han fick jobb som kommendörkapten i den chilenska marinen. I Chile bodde han på flera olika platser, men under många år var hamnen i Valparaiso hans hem.

Det var också i Chile som Ossian träffade Rosa Enero 1911. 13 år senare avled Rosa och en sorgsen Ossian bestämde sig för att flytta tillbaka till Fiskebäckskil året därpå. Han bodde i hus nummer 159 i kvarteret Berggyltan och fortsatte arbetet till sjöss även då han kommit hem till Sverige. Väl hemma träffade han också Greta, som han gifte om sig med. Ett dåligt hjärta skulle till slut bli Ossians död.

Han somnade in 1931 och lämnade hustrun Greta och deras två barn efter sig. Efter Ossians död flyttade Greta med barnen till Göteborg. Många år efter Ossians död skulle hans barnbarn Eva gifta sig. Ossian hade sparat sin och Rosas gamla vigselringar, och Eva smälte då samman dessa till en. Det är också den ring som Eva i dag bär på sitt finger.

Ossian ligger begravd på Fiskebäckskils kyrkogård, som ligger bredvid hotellet. Vi skänker honom, och den gränsöverskridande kärleken en tanke varje dag.

Gör du det också om du sover, eller älskar under hans tatuering.

Fiskarsonen Göthe Karlsson var endast tio år gammal när hans mor dog.

Göthes far var storfiskare och hade ingen möjlighet att ta hand om fem barn, vilket gjorde att de blev utplacerade bland olika släktingar. Fiskaryrket gick i arv. Göthe och hans bröder Eskil och Allert skulle alla ägna hela sina liv åt yrket och försörjde familjerna med sill och räkfiske på Skagerack och Nordsjön, så långt bort som Island och Shetland.

Fiskarbröderna Karlsson var inte bara storfiskare, de blev också pionjärer i Bohuslän när de investerade i de gröna ståltrålarna Skogland och Skaftö. Moderna och bättre utrustade båtar som kunde lasta mer. Detta gjorde att Göthe och hans bröder även levererade fisk till både England och Tyskland. Det finns otaliga historier om Göthe, som aldrig drog sig för att ge sig ut i oväder. Till exempel när han 14 november 1963 låg vid Island och trålade sill när en vägg av vatten plötsligt kom mot båten.

Det visade sig vara en tsunamivåg som uppstod i sviterna från det vulkanutbrott som skapade ön Surtsey. Alla rutor i styrhytten på båten slogs ut av den enorma vågen, men alla ombord klarade sig oskadda. En ännu mer dramatisk händelse inträffade 19 år senare, 4 augusti 1982. Skogland fiskade nordost om Skagen när den 164 meter långa och 20 meter breda japanska tankern Fuyoh Maru uppenbarade sig och rammade Göthes båt.

Smällen var skoningslös! Hade tankern träffat båten en knapp meter mer akterut hade besättningen inte haft en chans. Nu hann samtliga ombord i stället räddas av fiskebåten Florön från Kungshamn. Sämre gick det för Skogland. Krossad och inget gick att rädda, men den japanska båten bedömdes som skyldig, vilket gjorde att Göthe kunde införskaffa en ny fiskebåt och fortsätta med sitt älskade fiske resten av livet.

Vi blickar ut över hamnen, och vågorna, och minnet av Göthe sköljer över oss när vi avnjuter en nyfångad fisk. Och ja, vi har trots incidenten japansk whisky i vår bar.

Hulda föddes som Abrahamsson, men gifte sig 1911 med sin älskade Henrik och de tog tillsammans efternamnet Efraimsson efter Henriks pappa Efraim

Tillsammans byggde de sig ett hus, där barnen Hildur, Blenda, Karl-Albert, Evert och Folke föddes. Henrik arbetade som fiskare och tillbringade en stor del av sin tid till havs, medan Hulda tog hand om deras gemensamma hem och barn. Men på nyårsdagen 1924, när yngsta dottern Blenda bara var fem veckor gammal, avled Henrik i sviterna av en brusten blindtarm. Hulda blev tvungen att skaffa sig ett jobb och hamnade på Didriksons, där hon oljade de tyger som senare skulle sys till oljerockar.

Det var ett slitsamt arbete och för att situationen skulle fungera fick den då 11-åriga dottern Hildur hoppa av skolan för att i stället ta hand sina syskon och familjens hem. Hulda jobbade hårt men de långa dagarna med oljiga fingrar räckte ändå inte för att försörja familjen.

Samhället ställde dock upp och stöttade familjen, och i LysekilsPosten kunde man den 19 januari 1924 läsa följande: ”Vacker hjälpsamhet till änkan och hennes 5 minderåriga barn efter skepparen Henrik Efraimsson i Grundsund, som nyligen avled på lasarettet i Uddevalla, har insamlats ett belopp av ca 900kr” Hulda tog alltid emot gåvorna, men grät sig till sömns då hon skämdes över att vara så fattig. Hulda avled i juli 1969, 83 år gammal, och lämnade fem fantastiska barn efter sig, och ett minne om att livet ibland inte är en dans på rosor.

Huldas kamp påminner oss om att vara snälla mot alla de runtomkring oss som inte har det så lätt. Ta hand dina vänner, och även de som du inte känner

Anders Julius Julsén föddes i Fossa på Skaftö, och bodde sedan på Grönskult, där han under 40 års tid var ordförande i kommunfullmäktige.

1952 slog småkommunerna Skaftö, Grundsund, Fiskebäckskil, Bokenäs och Dragsmark samman till en storkommun där Julsén blev utsedd till ordförande. Han var en man med många järn i elden och namnet Julsén finns med i oändliga mängder skrivelser då han debatterade både ofta och framgångsrikt. Den mest slitsamma perioden för Julsén var under kristiden.

Han var i vanlig ordning inblandad i det mesta och satt således i spetsen för kommunens kristidsnämnd, vilket var en tung uppgift. I en liten läderväska med lås förvarade och hanterade han alla kommunens ransoneringskuponger, som han sedan delade ut tillsammans med sin maka Ellen.

Anders Julius Julsén avled 1975 och gick till historien som en av de mest aktiva politiker vi haft i landet.

På rummet hittar du ju Julséns gamla väska, men kupongerna är borta sedan länge. Men det gör ingenting, för här ransonerar vi både mat och dryck efter eget huvud – och vi gör det bra.

Werner Pettersson växte upp vid Repelia i Fiskebäckskil, där hans far Carl August hade en smedja.

Werners bröder Johan och Axel blev övermaskinister, och hans tre systrar Alfhild, Ester och Hilma blev i tur och ordning specialsömmerska, hemstickerska och konservfabriksarbetare. Även Werner hade planer. Han hade sökt och kommit in vid Tullverket, men pappa Carl August ville annat. Han ville att Werner skulle ta över smedjan, och så blev fallet.

Han fattade tycke för kokerskan Gerda på legendariska restaurangen Utsikten och blev bofast i Fiskebäckskil för resten av livet. I smedjan arbetare Werner som både smed och klockreparatör och han lärde sig med tiden allt han behövde veta för att tillverka verktyg, ledstänger och stuprör. I takt med att utvecklingen gick framåt fick Werner också lära sig allt om värmeledningar, motorer och plåtslageri för att bibehålla sin position som regionens bästa smed.

Werner var en erkänt duktig smed, även om han kanske inte alltid jobbade så snabbt. Ett exempel på detta var när Werner sade till en kund att dennes stuprör snart var färdiga. – Snart? Det var ju två år sedan jag beställde dem, svarade kunden. – Två år? Jaha, tänk vad tiden går! svarade Werner, som ofta tog saker och ting med en klackspark.

Werner Pettersson fick ett långt liv och gick bort 1973, 88 år gammal. Hur varmt minnet må vara av Werner, så ska vi nog vara glada att någon annan knackade plåten hit, annars är det inte säkert vi hade kunnat öppna i tid!

Joel växte upp i Gåsevik som fosterbarn hos sin moster Lotta och hennes man, stenarbetaren och bergsprängaren Karl.

Det var också Karl som lärde Joel de kunskaper som han skulle förknippas med i resten av sitt liv. Joel blev snabbt skicklig på sitt arbete, och fick i mitten av 1930-talet sitt största uppdrag någonsin.

Madammen, som försåg alla med färskvatten räckte inte längre till när alla sommargäster kom till sina hus. Dammen behövde utvidgas, och det föll på Joels lott att se till att så blev fallet. Han behövde spränga och forsla bort mängder av sten, jord och torv. Dessutom skulle ledningarna läggas om och grävas ner på frostfritt djup. Arbetet med Madammen skulle ge Joel en stark ställning på ön.

Han kunde nämligen allt om ledningsnätet och alla avgivningar som förde vattnet till samhället. Kort sagt: Joel var den som kunde styra vattnet. Joel Pålsson var en snäll och lugn man, som sällan spottade i glaset när det erbjöds dricka av det starkare slaget. Det var också under en kväll då glaset tömts några gånger för mycket, som han träffade Margareta från Munkedal. Margareta hjälpte honom i rumlandet och de två fattade snabbt tycke för varandra.

Tillsammans köpte Joel och Margareta ett hus med sjöbod på Kaptensgatan i Fiskebäckskil. I boden förvarade Joel sin dynamit och tändhattar huller om buller. Livsfarligt, skulle de flesta tänka – men det var inget som oroade Joel. Det var också den avslappnade relationen till dynamiten som gjorde att Joel tappade sin ena tumme under en sprängning. Han skulle ladda om en sprängladdning men var helt enkelt lite för het på gröten, vilket gjorde att den nya dynamiten tog fyr så fort han tryckte ner den i hålet. Joels kärlek till ruset var vida känt på ön.

Man kunde ofta höra ett litet ”poff” varje gång han öppnade en ölburk i sin fiskebåt, och han hade även en mytomspunnen liten arrendetomt som han hyrde av kyrkan. På tomten hade han äppelträd och en liten grönsaksodling – men också ett utedass fyllt av brännvin. Att Joel kallade det egna dasset för ”Joels bar” vittnar eventuellt om att det kanske inte var odlingen som stod i fokus på tomten.

Vår whiskybar på restaurang Brygghuset har förärats med Joels namn, och hans minne, och våra toaletter är av mer ordinär karaktär, med WC och utan sprit.