Sander på Färja’

Få människor är lika förknippade med något som Sander Johansson, vars namn i Folkmund var ”Sander på färja”.

Sander var legendarisk på många vis, och skulle så småningom bli synonym med färjan vid Skaftö. Men innan dess hann Sander med att prova både det ena och det andra. Han föddes på Flatön 1874 och flyttade 13 år senare till Lunneviken där Sanders far, sjökapten Johan Olsson, började sköta färjeförbindelsen.

År 1900 bestämde sig Sander för att testa lyckan i Amerika, dit han emigrerade och kom att stanna i 13 år. Under tiden på andra sidan Atlanten hann han med en rad olika yrken, så som snickare, målare, sjöman och vaktmästare hos en miljonärska. Men strax före första världskriget skickade släkten ett brev där de bad honom komma hem för att ta hand om färjningen. Det var nämligen som så att den som ägde gården vid Lunneviken också var ålagd att sköta överfarten mellan Skaftö och fastlandet.

Detta skedde till en början med roddbåt, som så småningom uppgraderades till en handdriven pråm och slutligen en motordriven färja. Några år senare försvann färjningsplikten, vilket gjorde att Sander inte längre var tvungen att köra färjan. Det var bara det att vid här laget var Sander så trogen med uppgiften att det faktiskt skulle bli hans kall för resten av livet. Färjan blev Sanders liv, där han varje dag inkasserade två öre per person och 50 öre per häst med kärra från alla som ville över.

Även långt efter sin pension kunde Sander ses vid färjeläget där han satt och spanade på vilka som åkte med båten. Sander är gammelmorfar till Slipens Hotell grundare – Reine Patriksson – som hädanefter förmodligen kommer att få gå under namnet ”Reine på Slipa”

Roddmästarinnan Andersson

Regina Andersson var känd som en riktig kärnkvinna.

Hon gifte sig tidigt med skepparen Karl-Johan Andersson, och de två byggde 1878 ett hus på östra sidan av Fiskebäckskil.

Året därpå, när deras gemensamma son Karl endast var nio månader gammal, miste Karl-Johan livet till sjöss. Regina kunde inte behålla huset själv, utan fick i stället sälja huset och låna till ett nytt. Motkravet var att Karl-Johans pensionsbok lämnades som pant tills lånet var betalt. Regina bodde i huset med sin son och sin mor, som blev 96 år gammal.

En annan änka med fyra barn bodde också i huset under en period. Regina och Karl-Johans son, Karl, arbetade en tid i Lyckes konservfabrik med diverse småsysslor, och fick så småningom en roddbåt som tack. Roddbåten användes sedan för att ro badgäster över Kilen till och från restaurangen. Karl hade ett medfött handikapp och blev tiden svagare och svagare. 1905 dog Karl, endast 23 år gammal, och då blev det i stället den nu 50-åriga Regina som fick ta över roddandet. 5 öre kostade roddturerna, som Regina fortsatte med i 28 år, ända fram till sin död 1934.

Fenomenet roddfärja fanns sedan kvar en bit in på 1960-talet. Utöver badgäster som ville till restaurangen roddes skolbarn, precis som arbetare på Lyckes konservfabrik och personer som bara ville över sundet för att handla. E.B Lycke, som drev konservfabriken, var så nöjd med Reginas arbete att han döpte en sillkonserv – Reginasillen – efter henne.